Curious about strategy, ideas and storytelling. Working in design, photo and film.Nyfiken på strategi, idéer och storytelling. Jobbar med design, foto och film.
Media and Communication student at Södertörn University, based in Uppsala and Stockholm. Co-founder of Valvet Communications.Studerar medie- och kommunikationsvetenskap på Södertörns högskola. Baserad i Uppsala och Stockholm. Medgrundare av Valvet Communications.
Open for internships, 25 Jan–7 May 2027Söker praktik, 25 jan–7 maj 2027 Break my workKrossa mina projekta game made of my projectsett spel byggt av mina projektWhat I want to grow inDet jag vill utvecklas inom
These are the areas I’m most curious about and want to grow in during my internship.Det här är områdena jag är mest nyfiken på och vill utvecklas inom under min praktik.
Learning to understand the audience and the problem before anything gets made.Att lära mig förstå målgruppen och problemet innan något görs.
Getting better at turning insights into concepts that hold up across channels.Att bli bättre på att göra insikter till koncept som håller i flera kanaler.
Finding the form that makes an idea felt, in image, text and film.Att hitta formen som gör att en idé berör, i bild, text och film.
Strategy, analysis, concepts and storytelling across campaigns, identities and photoStrategi, analys, koncept och storytelling i kampanjer, identiteter och foto
Campaign concept for Visit Sweden: insight, idea, film and activation. A student team project where I was art director.Kampanjkoncept för Visit Sweden: insikt, idé, film och aktivering. Ett studentprojekt i grupp där jag var art director.
Rebrand of our own studio: we split Valvet into two brands, StudionValvet for playful social media content and Valvet Communications for production and communication work for businesses.Rebranding av vår egen studio: vi delade Valvet i två varumärken, StudionValvet för lekfullt innehåll i sociala medier och Valvet Communications för produktion och kommunikation åt företag.
Audience analysis for SvD’s podcast Politiken: should it reach out to 20–35-year-olds? A student team project where I did the situation analysis and the audience analysis.Publikanalys för SvD:s podd Politiken: ska den nå ut till 20–35-åringar? Ett studentprojekt i grupp där jag gjorde nulägesanalysen och publikanalysen.
Market analysis for a European streaming company looking at Japan: what would it take to succeed there? A student team project where I set out the brief and analysed Japan’s media landscape.Omvärldsanalys för ett europeiskt streamingbolag som funderar på Japan: vad krävs för att lyckas där? Ett studentprojekt i grupp där jag presenterade uppdraget och analyserade Japans medielandskap.
Logo and identity, with merch mockups, for a producer who sees himself as an alien on a mission through the hip-hop scene.Logga och identitet, med merch-mockups, för en producent som ser sig själv som en utomjording på uppdrag i hiphopscenen.
Print concept for a fictional organic produce brand, selling to professional kitchens with confidence, not noise.Printkoncept för ett påhittat ekologiskt råvarumärke som riktar sig till restaurangkök. Tydligt, tryggt och utan brus.
Speculative album cover for Flowdan, built from a film photo I took at one of his gigs.Spekulativt albumomslag för Flowdan, byggt på ett analogt foto jag tog på en av hans spelningar.
Single cover for my own music as Bo Blom. Unreleased.Singelomslag till min egen musik som Bo Blom. Ej släppt.
A photo essay about friendship on Södermalm, made for the brief “Stories of Stockholm”.En fotoessä om vänskap på Södermalm, gjord för briefen ”Stories of Stockholm”.
A documentary portrait series about the people of Uppsala. I write and direct it for Valvet Communications. Episode 1 is in the edit.En dokumentär porträttserie om människorna i Uppsala. Jag skriver och regisserar den för Valvet Communications. Avsnitt 1 klipps just nu.
Four texts on children’s screen time: a column, an op-ed, an interview and an essay. Same question, different forms.Fyra texter om barns skärmtid: en krönika, en debattartikel, en intervju och en essä. Samma fråga, olika former.
Co-founderMedgrundare
Film, photo and communication for companies and organisations, from first idea to finished production. We are three founders running it together, and I lead the creative work and the projects. My documentary series Uppsalabor is one of our cases.Film, foto och kommunikation för företag och organisationer, från första idé till färdig produktion. Vi är tre grundare som driver Valvet tillsammans, och jag ansvarar för kreativ ledning och projektledning. Min dokumentärserie Uppsalabor är ett av våra case.
Visit valvetcommunications.seBesök valvetcommunications.seMoving image is one of several tools I use to tell a story. These are short studies of people, places and the moments in between.Rörlig bild är ett av flera verktyg jag använder för att berätta. Det här är korta studier av människor, platser och ögonblicken däremellan.
Uppsala / StockholmI study Media and Communication at Södertörn University. Most of the hands-on work I’ve taught myself, by shooting, designing and filming.Jag studerar medie- och kommunikationsvetenskap på Södertörns högskola. Det praktiska har jag mest lärt mig själv, genom att fotografera, designa och filma.
My studies have given me the other half: analysis, theory and an understanding of why communication works the way it does. Now I want to bring the two together, in strategy, idea development and storytelling.Studierna har gett mig det andra benet: att analysera, använda teori och förstå varför kommunikation fungerar som den gör. Nu vill jag föra ihop de två, i strategi, idéutveckling och storytelling.
I’m looking for an internship where I can work with strategy, idea development and storytelling, for example at an advertising, communication or brand agency.Jag söker praktik där jag får jobba med strategi, idéutveckling och storytelling, till exempel på en reklam-, kommunikations- eller varumärkesbyrå.
Available for an internship from 25 January to 7 May 2027 (weeks 4–18, 15 weeks), in Uppsala or Stockholm. The internship is part of my degree and is set up with an agreement between Södertörn University and the workplace.Tillgänglig för praktik 25 januari–7 maj 2027 (vecka 4–18, 15 veckor), i Uppsala eller Stockholm. Praktiken är en del av min utbildning och regleras med ett avtal mellan Södertörns högskola och arbetsplatsen.
Most at home inMest hemma i
Learning and getting better atLär mig och utvecklas i
Wanted: one workplaceEfterlyses: en arbetsplats
15 weeks, one intern, zero workplaces so far. Tap a week to see what I’d be up to.15 veckor, en praktikant, noll arbetsplatser än så länge. Tryck på en vecka för att se vad jag skulle hålla på med.
Looking for an internship 25 January–7 May 2027, in strategy, ideas and storytelling.Söker praktik 25 januari–7 maj 2027, inom strategi, idéer och storytelling.
01
A campaign pitch for Visit Sweden, aimed at “the curious traveller”: young Americans looking for both new experiences and inner growth.En kampanjpitch för Visit Sweden, riktad till ”den nyfikna resenären”: unga amerikaner som söker både nya upplevelser och inre utveckling.
Music: “For a Better Day” by Avicii. We do not own the rights to the music; it is used here only to present a non-commercial student project. Tap the speaker icon to turn on sound.Musik: ”For a Better Day” av Avicii. Vi äger inte rättigheterna till musiken; den används här endast för att visa ett icke-kommersiellt studentprojekt. Tryck på högtalarikonen för ljud.
Make Sweden relevant for young Americans aged 22–30, on a small budget, with an ad film and a PR-driven activation that leads to visitsweden.com. The brief was set by Alena Sucher (Volvo Cars) and Miles Robinson (Klättermusen). Our survey and Reddit research showed that the audience sees Sweden as expensive, with experiences they could find cheaper elsewhere in Europe, and that they know very little about the country.Gör Sverige relevant för unga amerikaner mellan 22 och 30 år, med liten budget, genom en reklamfilm och en PR-driven aktivering som leder till visitsweden.com. Briefen kom från Alena Sucher (Volvo Cars) och Miles Robinson (Klättermusen). Vår enkät och research på Reddit visade att målgruppen ser Sverige som dyrt, med upplevelser de kan hitta billigare på andra håll i Europa, och att de vet väldigt lite om landet.
Our answer: Sweden isn’t one trip but many. Two travellers experience the country in opposite ways. One is social and urban, the other reflective and close to nature. Their days run side by side in split screen and cross-cutting, and both end up having their best day.Vårt svar: Sverige är inte en resa utan många. Två resenärer upplever landet på helt olika sätt. Den ena är social och urban, den andra eftertänksam och nära naturen. Deras dagar löper sida vid sida i split screen och crosscuts, och båda får sin bästa dag.
The film opens in cold colours and quiet piano, a bad day. Pace and colour build until the split screen dissolves and the two meet: from separation to togetherness.Filmen börjar i kalla färger och stilla piano, en dålig dag. Tempo och färg byggs upp tills split screen smälter samman och de två möts: från separation till samhörighet.
The campaign is built together with Tim Bergling Foundation. It gives the campaign a strong Swedish connection, and it carries the message we cared about most: that young people struggling with their mental health can have a better day, and that Sweden can be the place for it.Kampanjen är byggd tillsammans med Tim Bergling Foundation. Det ger kampanjen en stark koppling till Sverige och bär budskapet vi brydde oss mest om: att unga som mår psykiskt dåligt kan få en bättre dag, och att Sverige kan vara platsen för det.
As Art Director I led visual direction, lighting, camera and composition, and took part in the edit. I sourced, learned and operated all the camera gear: a hybrid camera, fast lenses, ND filters, reflector and tripod. What I’m proudest of is the film’s rhythm, which carries the emotional shift from a bad day to a better one.Som art director ledde jag den visuella riktningen, ljussättning, kamera och komposition, och var med i klippningen. Jag fixade fram, lärde mig och körde all kamerautrustning: hybridkamera, ljusstarka objektiv, ND-filter, reflektor och stativ. Det jag är mest stolt över är filmens rytm, som bär skiftet från en dålig dag till en bättre.
YouTube as the main channel. Posters and digital screens in cities work as a visual pause in the noise and lead to the film, visitsweden.com and Tim Bergling Foundation.Youtube som huvudkanal. Affischer och digitala skärmar i städer fungerar som en visuell paus i bruset och leder till filmen, visitsweden.com och Tim Bergling Foundation.
Balancing artistic freedom with what the audience actually responds to. At times our own aesthetic led more than the audience’s references, and next time I’d tie the visuals to them earlier.Att balansera konstnärlig frihet mot vad målgruppen faktiskt svarar på. Ibland styrde vår egen estetik mer än målgruppens referenser, och nästa gång skulle jag koppla det visuella till dem tidigare.
Ella Örneborg, producer · Mohamed Ghazi, director · Jasmin Stefanowicz, copywriter · David Blom, art director · Emili Lin, editorElla Örneborg, producent · Mohamed Ghazi, regissör · Jasmin Stefanowicz, copywriter · David Blom, art director · Emili Lin, klippare
02
Our studio was known for playful social media content, but we also wanted to take on bigger productions for businesses. So we split Valvet into two brands: StudionValvet keeps the play, and Valvet Communications takes on production and communication for companies.Vår studio var känd för lekfullt innehåll i sociala medier, men vi ville också ta större produktioner för företag. Därför delade vi Valvet i två varumärken: StudionValvet behåller leken, och Valvet Communications tar produktion och kommunikation åt företag.
StudionValvetTrends, sketches and social mediaTrender, sketcher och sociala medier
Valvet CommunicationsFilm, photo and communication for businessesFilm, foto och kommunikation för företag
StudionValvet makes sketches, short entertaining films and social media trends, and the playful tone is a big part of why it works. But when we wanted bigger productions for businesses, the same tone got in the way. Some clients felt we came across as a bit too unserious, and people outside didn’t really know what we do.StudionValvet gör sketcher, korta underhållande filmer och trender i sociala medier, och den lekfulla tonen är en stor del av varför det fungerar. Men när vi ville ta större produktioner för företag stod samma ton i vägen. En del kunder tyckte att vi uppfattades som lite för oseriösa, och utomstående visste inte riktigt vad vi gör.
Instead of toning down what makes StudionValvet work, we split the brand. StudionValvet stays the place for trends and sketches. Valvet Communications is the new brand for film, photo, communication and brand work for companies and organisations. Same team and same creativity, but each brand speaks to its own audience.I stället för att tona ned det som gör StudionValvet bra delade vi varumärket. StudionValvet är kvar för trender och sketcher. Valvet Communications är det nya varumärket för film, foto, kommunikation och varumärkesarbete åt företag och organisationer. Samma team och samma kreativitet, men varje varumärke talar till sin egen publik.
We worked through several names, among them Nyckeln, Gryning and Holken, before choosing Valvet Communications. It keeps the name we have already built up, and says straight away what the new brand does.Vi prövade flera namn, bland annat Nyckeln, Gryning och Holken, innan vi valde Valvet Communications. Det behåller namnet vi redan har byggt upp och säger direkt vad det nya varumärket gör.
Our brief to ourselves: easy to work with, creative at heart, no bureaucracy. That led to a clean, almost minimalist look: a wide, airy wordmark, the typeface Outfit and a palette of white, greys and near-black. Where StudionValvet is orange, soft and loud, Valvet Communications is calm and lets the work do the talking.Briefen till oss själva: lätta att jobba med, kreativa i grunden, utan byråkrati. Det ledde till ett rent, nästan minimalistiskt uttryck: en bred och luftig ordmärkeslogga, typsnittet Outfit och en palett av vitt, grått och nästan svart. Där StudionValvet är orange, mjukt och högljutt är Valvet Communications lugnt och låter arbetena tala.
Which one we use depends on how large the logo is shown.Vilken vi använder beror på hur stor loggan visas.
Small sublineLiten undertext For large formats: the website footer, end frames in film, posters, covers and share images.För stora format: hemsidans footer, slutbild i film, affischer, omslag och delningsbilder.
Large sublineStor undertext For small formats: the website menu, email signatures, watermarks on film and document headers.För små format: menyn på hemsidan, mejlsignatur, vattenmärke på film och sidhuvud i dokument.
Under Valvet Communications we post content that shows our more ambitious productions, and we avoid marketing the brand through ourselves as people. Our personal brands stay out of it.Under Valvet Communications publicerar vi innehåll som visar våra mer påkostade produktioner, och vi undviker att marknadsföra varumärket genom oss som personer. Våra personliga varumärken håller vi utanför.
We also tightened StudionValvet’s own identity, so the two brands are clearly apart: the orange VALVET logo, Fraunces for softness and play, and the airier Quicksand for body text.Vi skärpte också StudionValvets egen identitet, så att de två varumärkena går tydligt isär: den orangea VALVET-loggan, Fraunces för mjukhet och lekfullhet och det luftigare Quicksand i brödtexten.
Valvet Communications launched in October 2026 with its own website, valvetcommunications.se, and its own Instagram account, next to StudionValvet.Valvet Communications lanserades i oktober 2026 med egen hemsida, valvetcommunications.se, och eget Instagramkonto, vid sidan av StudionValvet.
I worked on the rebrand and the split together with my co-founders: the thinking behind the split, the name, the visual identity and guidelines for both brands, and the launch with the website and Instagram.Jag arbetade med rebrandingen och uppdelningen tillsammans med mina medgrundare: tanken bakom uppdelningen, namnet, den visuella identiteten och riktlinjerna för båda varumärkena, och lanseringen med hemsida och Instagram.
03
Should SvD’s political podcast Politiken try to win over 20–35-year-olds, or keep deepening its bond with the listeners it already has? We put together a decision basis for the board, built on our own survey.Ska SvD:s politikpodd Politiken försöka vinna över 20–35-åringar, eller fortsätta fördjupa relationen med lyssnarna den redan har? Vi tog fram ett beslutsunderlag till styrelsen, byggt på en egen enkät.
The task came from SvD’s board, played in the course by our teachers: give us a basis for next year’s plan. Politiken is free, unlike most of SvD’s journalism, which makes it a way into the paper for people who might later subscribe. So the question mattered: go for younger listeners, or deepen the relationship with the core audience?Uppdraget kom från SvD:s styrelse, som i kursen spelades av våra lärare: ge oss ett underlag för nästa års plan. Politiken är gratis, till skillnad från det mesta av SvD:s journalistik, och blir därför en väg in till tidningen för människor som senare kan bli prenumeranter. Därför var frågan viktig: satsa på yngre lyssnare, eller fördjupa relationen med kärnpubliken?
I listened through episodes, went through SvD’s website and social channels, and emailed the podcast’s producer, who shared what SvD knows about its listeners. Politiken is analytical rather than news-driven, hosted by three experienced political journalists. Over half of the listeners are 35–59, and about 60% are men. My conclusion: a clear and credible position, but a narrow one that mainly reaches people who already follow politics closely.Jag lyssnade igenom avsnitt, gick igenom SvD:s webbplats och sociala kanaler och mejlade poddens producent, som delade det SvD vet om sina lyssnare. Politiken är analytisk snarare än nyhetsdriven och leds av tre erfarna politiska journalister. Över hälften av lyssnarna är 35–59 år och ungefär 60 % är män. Min slutsats: en tydlig och trovärdig position, men en smal sådan, som främst når dem som redan följer politiken noga.
Over 80% of the listening happens on Spotify and Apple Podcasts, which share little data. So we ran our own survey: 74 responses, 60 of them from people aged 20–35.Över 80 % av lyssningen sker på Spotify och Apple Podcasts, som delar med sig av lite data. Därför gjorde vi en egen enkät: 74 svar, varav 60 från personer i åldern 20–35.
follow politics through social mediaföljer politik via sociala medier
use podcasts for politics and newsanvänder poddar för politik och nyheter
don’t listen to political podcasts at alllyssnar inte på politiska poddar alls
find the format boring, the biggest barriertycker att formatet är tråkigt, det största hindret
Do you know SvD’s podcast Politiken?Känner du till SvD:s podd Politiken?
Do you listen to political podcasts?Lyssnar du på politiska poddar?
Young people aren’t uninterested in politics: almost half rate their interest 3 out of 5. But they meet politics in their feeds, not in long podcast episodes. So the problem has two parts: the format and the visibility. At the same time, 35% name no barrier at all. They aren’t apolitical, just not yet reached, what the Forte report calls “standby citizens”.Unga är inte ointresserade av politik: nästan hälften skattar sitt intresse till 3 av 5. Men de möter politiken i flödet, inte i långa poddavsnitt. Problemet har alltså två delar: formatet och synligheten. Samtidigt uppger 35 % inget hinder alls. De är inte opolitiska, bara inte nådda än, det som Forte-rapporten kallar ”standby-medborgare”.
“Information that’s easy to take in, and that comes out quickly when things happen in the world.””Information som är lätt att ta in och som kommer ut snabbt i samband med saker som händer i världen.”
Survey respondent, on what would make them listen (translated)Respondent i enkäten, om vad som skulle få hen att lyssna
Broaden gradually towards 20–35, without giving up the journalistic weight today’s listeners value. A plan over one to five years:Bredda gradvis mot 20–35 år, utan att ge upp den journalistiska tyngd som dagens lyssnare uppskattar. En plan över ett till fem år:
Shorter segments, clearer links to the news and topics close to everyday life: jobs, money and housing.Kortare segment, tydligare koppling till nyheterna och ämnen nära vardagen: jobb, ekonomi och bostad.
Voices from politics, journalism and public debate who already have a strong digital presence.Röster från politik, journalistik och samhällsdebatt som redan har en stark digital närvaro.
Short clips on Instagram, TikTok and X that lead from the feed to the full episode.Korta klipp på Instagram, TikTok och X som leder från flödet till hela avsnittet.
Test new elements gradually, so the podcast keeps the listeners it already has.Testa nya inslag successivt, så att podden behåller lyssnarna den redan har.
If the tone changes too much, today’s listeners may feel the podcast is losing weight and credibility. The worst case is ending up between two audiences: losing the old one without winning the new.Ändras tonen för mycket kan dagens lyssnare uppleva att podden tappar tyngd och trovärdighet. Det värsta scenariot är att hamna mellan två publiker: tappa den gamla utan att vinna den nya.
I did the situation analysis of the podcast and, together with a classmate, the audience analysis based on the survey. I also contacted the producer, which gave us the only real listener figures in the project. Theory we used: uses and gratifications, Dahlgren and Hill’s engagement spectrum, and Napoli’s model of how an audience moves from awareness to loyalty.Jag gjorde nulägesanalysen av podden och, tillsammans med en kurskamrat, publikanalysen utifrån enkäten. Jag tog också kontakt med producenten, vilket gav oss projektets enda riktiga lyssnarsiffror. Teorin vi använde: uses and gratifications, Dahlgren och Hills spektrum för engagemang och Napolis modell för hur en publik går från medvetenhet till lojalitet.
04
A European streaming company that wants to combine quality entertainment with social responsibility is looking at Japan. Our job: map the media system and the culture, and judge whether, and how, it should launch there.Ett europeiskt streamingbolag som vill kombinera kvalitativ underhållning med samhällsansvar funderar på Japan. Vårt uppdrag: kartlägga mediesystemet och kulturen, och bedöma om, och hur, bolaget bör etablera sig där.
Japan is technologically advanced, with around 109 million internet users, the ninth most in the world. Subscriptions are catching on: “sabusuku”, Japanese shorthand for subscription, was nominated as one of the buzzwords of 2019. But it is a hybrid market, where TV, radio, magazines, CDs and DVDs live side by side with streaming, social media and mobile platforms. That called for a closer look before any launch.Japan är tekniskt avancerat, med runt 109 miljoner internetanvändare, det nionde största antalet i världen. Prenumerationer slår igenom: ”sabusuku”, japansk förkortning för prenumeration, nominerades till ett av årets modeord 2019. Men det är en hybridmarknad, där tv, radio, tidningar, cd och dvd lever sida vid sida med streaming, sociala medier och mobila plattformar. Det krävde en närmare analys före en lansering.
internet users, the ninth most in the worldinternetanvändare, nionde flest i världen
place in the World Press Freedom Index 2024, lowest in the G7plats i pressfrihetsindex 2024, sämst i G7
big broadcasters, NHK and four commercial networks, still at the centrestora tv-bolag, NHK och fyra kommersiella, är fortfarande navet
Japan’s media industry works as one connected system rather than separate branches. The clearest example is the media mix: the same story lives as manga, anime, TV drama, film and game, often at the same time. That builds strong loyalty, and it means content doesn’t compete alone but as part of established ecosystems. TV is still the hub, and global streaming exists but doesn’t set the agenda. For a company coming from outside, getting in is less about technology and more about finding a place in a system of content, relationships and habits that already works.Japans medieindustri fungerar som ett sammanhängande system snarare än separata branscher. Tydligast syns det i media mix: samma berättelse finns som manga, anime, tv-drama, film och spel, ofta samtidigt. Det skapar stark lojalitet och gör att innehåll inte konkurrerar ensamt utan som del av etablerade ekosystem. Tv är fortfarande navet, och global streaming finns men sätter inte agendan. För ett bolag som kommer utifrån handlar inträdet därför mindre om teknik och mer om att hitta sin plats i ett redan fungerande system av innehåll, relationer och vanor.
Netflix and Amazon Prime compete with strong local services such as TVer, ABEMA, Niconico and U-NEXT, many of them tied to the TV networks and production companies. Anime, drama and variety shows dominate. The shift to streaming is slow but steady, which makes locally adapted content decisive.Netflix och Amazon Prime konkurrerar med starka lokala tjänster som TVer, ABEMA, Niconico och U-NEXT, ofta knutna till tv-bolagen och produktionsbolagen. Anime, drama och variety-program dominerar. Övergången till streaming går långsamt men stadigt, och därför är lokalt anpassat innehåll avgörande.
Social harmony, wa, often comes before individual expression, and communication tends to be indirect and high-context. Documentaries or dramas that are openly political or moralising can come across as aggressive, while observational, low-key storytelling fits better. Content has to be translated culturally, not just linguistically.Social harmoni, wa, går ofta före individuellt uttryck, och kommunikationen är gärna indirekt och högkontextuell. Dokumentärer och dramer som är öppet politiska eller moraliserande kan uppfattas som aggressiva, medan ett observerande och lågmält berättande passar bättre. Innehållet måste översättas kulturellt, inte bara språkligt.
The company’s social mission can be linked to UN goals 4, 5 and 11: educational documentaries, equal representation and stories about inclusive cities. In Japan that needs care. There is room to shift norms, but also a real risk of cultural clash.Bolagets samhällsansvar kan kopplas till FN:s mål 4, 5 och 11: utbildande dokumentärer, jämställd representation och berättelser om inkluderande städer. I Japan kräver det varsamhet. Det finns utrymme att förändra normer, men också en verklig risk för kulturkrock.
Language barriers, cultural misreadings, a market that is hard to break into and the risk of low relevance. Korean dramas show the pattern: they have a loyal following but remain a niche, and often reach a broad Japanese audience only as local remakes.Språkbarriärer, kulturella feltolkningar, en marknad som är svår att ta sig in på och risken för låg relevans. Koreanska dramer visar mönstret: de har en trogen publik men förblir en nisch, och når ofta en bred japansk publik först som lokala remakes.
Japan is not a quick-win market. Launch gradually and build through local partnerships:Japan är ingen marknad för snabba vinster. Etablera gradvis och bygg genom lokala samarbeten:
Partner with Japanese TV and production companies, who hold both the content and the audiences.Samarbeta med japanska tv- och produktionsbolag, som har både innehållet och publiken.
Adapt genre, storytelling and production logic, not just the subtitles.Anpassa genre, berättande och produktionslogik, inte bara undertexterna.
Smaller but loyal audiences, for example within anime and drama.Mindre men lojala publiker, till exempel inom anime och drama.
Long-term investments that build trust, rather than quick volume.Långsiktiga satsningar som bygger förtroende, i stället för snabb volym.
I opened the presentation with the brief: who the client is, what we were asked to do and why Japan is worth a look. I also analysed Japan’s media landscape: the media mix, the role of TV and what it means for a streaming company coming from outside.Jag inledde presentationen med uppdraget: vem uppdragsgivaren är, vad vi skulle göra och varför Japan är värt att titta på. Jag analyserade också Japans medielandskap: media mix, tv:ns roll och vad det betyder för ett streamingbolag som kommer utifrån.
05
Topel Beats had a name and a character, but no real logo. The artist saw himself as an alien on a mission to spread music across the hip-hop scene.Topel Beats hade ett namn och en karaktär, men ingen riktig logga. Artisten såg sig själv som en utomjording på uppdrag att sprida musik i hiphopscenen.
By listening closely to both his ideas and his music, I turned that vision into a set of logos that clarify his identity while staying true to the character behind it.Genom att lyssna noga på både hans idéer och hans musik gjorde jag om visionen till ett set loggor som gör hans identitet tydligare, utan att tappa karaktären bakom.
A short loop where the UFO from the logo flies across one of my own photographs, set to Topel’s music.En kort loop där ufot från loggan flyger över ett av mina egna foton, till Topels musik.
06
The brief I gave myself: position premium Scandinavian produce for professional kitchens, with confidence, not noise.Briefen jag gav mig själv: positionera skandinaviska premiumråvaror för restaurangkök. Tydligt och tryggt, utan brus.
Confidence, not noise.Tryggt, inte högljutt.
Organic produce grown in Scandinavia for professional kitchens.Ekologiska råvaror odlade i Skandinavien för professionella kök.
The concept is built on typographic hierarchy, restrained copy and my own photography. Bundles of green asparagus sit on a bed of white, and a plain produce list does the selling. On this page the ad sits on one of my landscape photos, a mood image for the Swedish fields the produce would come from.Konceptet bygger på typografisk hierarki, återhållsam copy och mitt eget foto. Knippen av grön sparris ligger på en bädd av vit sparris, och en enkel produktlista gör säljjobbet. Här på sidan ligger annonsen på ett av mina landskapsfoton, en stämningsbild för de svenska fält råvarorna skulle komma från.
07
A speculative album cover for Flowdan, built from a film photo I took at one of his gigs: translating sound and atmosphere into a visual identity.Ett spekulativt albumomslag för Flowdan, byggt på ett analogt foto jag tog på en av hans spelningar: att översätta ljud och atmosfär till en visuell identitet.
Mood, texture and presence.Stämning, textur och närvaro.
It started with a photo I shot on film from the DJ booth, looking out over the crowd. I kept the film grain and let the crowd press in around the figure, then set a tall gold title against it. The focus throughout was mood, texture and presence.Det började med ett foto jag tog på film från DJ-båset, ut över publiken. Jag behöll filmkornet och lät publiken tränga sig in runt figuren, och ställde sedan en hög titel i guld mot den. Fokus hela vägen var stämning, textur och närvaro.
08
A cover for my own single as Bo Blom. Working from my own perspective as an artist, the core vision was already there. This project was about turning it into visual form.Ett omslag till min egen singel som Bo Blom. Eftersom jag utgick från mitt eget perspektiv som artist fanns grundidén redan där. Projektet handlade om att ge den visuell form.
A wide-angle self-portrait outside a white villa, framed by a hand-drawn border with the title and artist name in soft blue. It let me explore and strengthen my ability to turn creative ideas into visual form.Ett vidvinklat självporträtt utanför en vit villa, inramat av en handritad kant med titel och artistnamn i mjukt blått. Projektet lät mig utforska och stärka min förmåga att omsätta kreativa idéer i visuell form.
09
A photographic portrayal of the neighbourhood of friendship. Everyone has a friend on Södermalm.En fotografisk skildring av vänskapens kvarter. Alla har en vän på Södermalm.
Stockholm is growing, but for whom? The task was a series of 5–8 photographs on the theme “Stories of Stockholm”, pitched to a news magazine that publishes a photo essay by a young photographer every month. The series should tell a story about the city through faces, places and traces, and look for what usually gets overlooked.Stockholm växer, men för vem? Uppgiften var en bildserie på 5–8 fotografier på temat ”Stories of Stockholm”, som en pitch till ett nyhetsmagasin som varje månad publicerar en fotoessä av en ung fotograf. Serien skulle berätta om staden genom ansikten, platser och spår, och leta efter det som brukar förbises.
I turned it towards friendship: the people you share Södermalm with. The series is built as four sentences, each split across two photographs, from a dreamlike thought about a shared future to the friends who came along.Jag vände den mot vänskap: människorna man delar Södermalm med. Serien är byggd som fyra meningar, var och en delad över två fotografier, från en drömlik tanke om en gemensam framtid till vännerna som hängde med.
10
Stories from the city: personal documentary portraits of people with a strong connection to Uppsala, from well-known local profiles to people who live more out of view.Berättelser från staden: personliga dokumentära porträtt av människor med stark koppling till Uppsala, från välkända Uppsalaprofiler till människor som lever mer i det dolda.
Teaser from episode 1. Tap the speaker icon to hear Walid.Teaser från avsnitt 1. Tryck på högtalarikonen för att höra Walid.
To document the people behind Uppsala’s identity and build a living documentary archive of the city: stories that might otherwise be lost, kept for the future.Att dokumentera människorna bakom Uppsalas identitet och bygga ett levande dokumentärt arkiv över staden: berättelser som annars riskerar att gå förlorade, bevarade för framtiden.
I came up with the series, write each episode and direct the shoots, as a project within Valvet Communications.Serien är min idé. Jag skriver varje avsnitt och regisserar inspelningarna, som ett projekt inom Valvet Communications.
Each episode is a standalone portrait of about 5–10 minutes: a personal interview, places in Uppsala tied to the person, their everyday life or work, and archive photos where they add something.Varje avsnitt är ett fristående porträtt på ungefär 5–10 minuter: en personlig intervju, platser i Uppsala med koppling till personen, vardagen eller verksamheten, och arkivbilder där de tillför något.
The first episode follows Walid Khaled, a retiree and artist in Uppsala: his home, his painting and his relationship to the city. It is filmed and now in the edit.Första avsnittet följer Walid Khaled, pensionär och konstnär i Uppsala: hans hem, hans måleri och hans relation till staden. Det är filmat och klipps nu.
Before the first shoot I wrote a full plan: interview themes that give whole sentences for voice-over, a B-roll list built on him actually working rather than posing, silent takes where the camera just runs, room tone, and a draft structure for the film. One rule above the rest: sound before image.Inför första inspelningen skrev jag en hel plan: intervjuteman som ger hela meningar för voiceover, en B-roll-lista byggd på att han faktiskt arbetar i stället för att posera, tysta tagningar där kameran bara rullar, room tone och ett utkast till filmens struktur. En regel över alla andra: ljud före bild.
Day one at Walid’s home: two softboxes for the interview, a tube light and handheld camera for B-roll of him at work.Dag ett hemma hos Walid: två softboxar till intervjun, en tube light och handhållen kamera för B-roll när han arbetar.
11
One question, four forms of writing. Texts from my course in media criticism about why the debate on children’s screen time gives parents plenty of warnings but very little guidance.En fråga, fyra textformer. Texter från min kurs i mediekritik om varför debatten om barns skärmtid ger föräldrar massor av varningar men väldigt lite vägledning.
The same question, written four ways: personal in the column, persuasive in the op-ed, through someone else’s voice in the interview and analytical in the essay. Together they show how form shapes the message.Samma fråga, skriven på fyra sätt: personlig i krönikan, argumenterande i debattartikeln, genom någon annans röst i intervjun och analytisk i essän. Tillsammans visar de hur formen påverkar budskapet.
Tänkt publicering: krönika i en morgontidning, t.ex. DN eller Svenska Dagbladet.
Många stunder har jag suttit där hemma i soffan bredvid min son. Han sitter och tittar på paddan och jag sitter med mobilen fastklistrad i ansiktet medan jag inbillar mig att jag i periferin kan hålla koll på vilket youtubeklipp han tittar på så att han inte förstör sin hjärna. Vi väljer tillsammans vad han vill titta på och jag brukar begränsa det till någonting jag känner igen sen tidigare. Jag har ju läst att det är viktigare hur barnet använder skärmen än hur länge. Jag har hört att AI-genererade barnprogram inte är så bra, så dem ska jag se till att han undviker. Jag vet även att rekommendationen för barn i min sons ålder är max en timmes skärmtid om dagen, så det kan jag också begränsa.
Så vi sitter där igen. Samma konstellation. Samma skärmtittande pappa och son. Inledningsvis väljer vi ett program tillsammans, men som vanligt tar det inte många minuter innan min son börjar klicka sig vidare genom Youtubes rekommendationer. Och så dyker det upp: en av många AI-genererade videos som, för en vuxen människa, blir för mycket information för att ens kunna urskilja. Tigrar, karaktärer från barnprogram, bilar och dinosaurier flyger fram och tillbaka till en loopad instrumental, och alla regnbågens färger blinkar i ett konstant tempo. Det är svårt att ens förstå vad som händer.
”Här är det tydligt vad som gäller”, tänker jag. Så jag säger åt honom att stänga av paddan, med den där självsäkra föräldrarösten jag tar till när jag egentligen inte har en plan. För när han tittar upp på mig inser jag att jag inte har något bättre att erbjuda. Jag vet exakt vilka klipp han ska undvika, men inte ett enda klipp jag faktiskt vet att jag bör uppmuntra. Det är som att hela föräldradiskussionen fastnat i ett enda långt ”don’t”.
Det är just det som slår mig: att nästan all information vi föräldrar får handlar om begränsningar. En timme. Inte AI-genererat. Inte snabba klipp. Undvik blinkande färger. Undvik, begränsa, ta bort. Men ingen säger vad vi faktiskt ska uppmuntra. Ingen i det offentliga samtalet säger vad som är bra, utvecklande, roligt, tryggt, rimligt. Ingen säger hur man gör skärmtid till något annat än ett nödvändigt ont som portioneras ut som lördagsgodis.
Och där står jag, med paddan i handen och en treåring som tittar på mig som om jag borde veta bättre. Som om jag borde ha ett svar.
Ju mer jag tänker på det, desto märkligare känns det. För när det gäller skärmtid finns det en sak vi föräldrar alltid kan prata om: begränsningar. Det är som om hela ämnet är riggat för att vi ska tävla i vem som lyckas hålla nere skärmtiden mest.
Men så fort man försöker prata om vad barn faktiskt kan titta på; vad som är bra, tryggt, utvecklande, då blir det tyst. Det är som om det inte riktigt är ett accepterat samtalsämne. Som om man riskerar att framstå som en slapp förälder bara genom att formulera frågan.
Och det är just det som gör mig osäker i den stund jag tar ifrån honom paddan. Inte bara att jag saknar alternativ, utan att jag knappt vågar prata om alternativen ens med andra vuxna. Vi kan med lätthet diskutera socker, sömn, trots, förskola och skärmtidens faror hur länge som helst. Men att lyfta och prata om kvalitativ skärmtid? Det verkar nästan tabu.
Slutligen inser jag nu att problemet faktiskt inte är bristen på råd, utan bristen på samtal. Vi pratar om skärmar som om de vore ett monster vi måste skydda oss ifrån, inte som ett verktyg som redan sitter i våra barns knän, och i våra egna händer.
Kanske skulle allt kännas mindre laddat om vi vågade prata om det på riktigt. Dela tips, inte bara varningar. Våga erkänna att vi inte alltid vet, och att det är okej.
Tills dess sitter jag kvar i soffan bredvid min son, och försöker navigera det här tillsammans med honom. För någonstans måste samtalet börja.
Och det verkar vara här det börjar för mig – med att jag själv har hittat något nytt att konsumera: information om kvalitativ skärmtid.
Tänkt publicering: DN Debatt eller SvD Debatt, alternativt en tidskrift för skola och pedagogik, t.ex. Vi Lärare.
Det här är en argumenterande text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.
Under de senaste åren har skärmanvändningen hos barn varit ett återkommande ämne i samhällsdebatten. Rekommendationer från exempelvis Folkhälsomyndigheten och WHO lägger ofta ett stort fokus på att begränsa skärmtiden, särskilt för yngre barn. Samtidigt domineras medielandskapet av rapporter om risker kopplade till digitala medier, såsom försämrad koncentration, sömnproblem och beroendeliknande beteenden.
Trots det ständiga fokuset på risker saknas ofta diskussionen om vad som faktiskt utgör en meningsfull, utvecklande och kvalitativ användning av skärmar.
Den offentliga debatten som den ser ut idag gällande barns skärmtid är alltför ensidigt fokuserad på begränsningar och risker. Detta medför en risk för att många föräldrar känner att de saknar konkret vägledning. Samtalet behöver utvecklas till att i större utsträckning handla om kvalitet, innehåll och hur medierna används, snarare än att reduceras till att endast handla om tidsbegränsning.
En av de centrala bristerna i dagens debatt om skärmtid för barn är att frågan oftast reduceras till att enbart handla om mängden tid.
Rekommendationerna som ges uttrycks i antal timmar per dag, vilket ger intrycket av att all skärmanvändning är likvärdig.
Forskning visar dock att effekterna av skärmanvändning varierar kraftigt beroende på både innehåll och sammanhang. Enligt American Academy of Pediatrics (AAP) bör barns medieanvändning inte enbart bedömas utifrån tid, utan även utifrån vad barnet gör och i vilket sammanhang det sker. Organisationen framhåller att interaktiva och sociala aktiviteter, såsom videosamtal eller pedagogiska appar, inte kan jämföras med passiv konsumtion av underhållningsinnehåll.
Det betyder att en strikt tidsbaserad modell som grund för rekommendationer riskerar att likställa utvecklande digital medieanvändning med passivt konsumtionsbeteende även fast dessa har helt olika betydelser för barns utveckling.
Detta innebär att en strikt tidsbaserad inställning, modell och strategi riskerar att behandla helt olika typer av digital användning som om de vore likvärdiga. En sådan förenkling riskerar därför att dölja de faktiska skillnaderna i hur digitala medier påverkar barns utveckling.
En ytterligare brist i den offentliga diskussionen kring skärmtiden är att risker ofta betonas utan att ge konkret vägledning för föräldrar i vardagen.
Detta kan i sin tur komma att leda till att rekommendationer upplevs som svåra att omsätta i praktiken, särskilt eftersom digitala verktyg redan idag är en självklar del av lärande, sociala relationer och vardagsaktiviteter.
Enligt Organisation for Economic Co-operation and Development (OECD) visar rapporten How’s Life for Children in the Digital Age? dessutom att digitala medier inte bara är närvarande, utan utgör en central förutsättning för hur barn lär sig, kommunicerar och interagerar.
När debatten fokuserar på begränsning riskerar den därför att skapa ett glapp mellan generella rekommendationer och verklig vardagsanvändning. Detta kan i sin tur bidra till osäkerhet hos föräldrar, eftersom de lämnas med riktlinjer som inte alltid tar hänsyn till digitala mediers faktiska roll i barns liv.
Förespråkare för tydliga skärmtidsgränser menar på att en omfattande användning av digitala medier är relaterade till ett flertal negativa effekter för barns hälsa.
Det hänvisas inte sällan till samband mellan hög skärmanvändning och problem såsom sömnsvårigheter, minskad fysisk aktivitet samt koncentrationssvårigheter. Baserat på detta argumenteras det ofta för att enkla och tydliga tidsbegränsningar är nödvändiga för att skydda välmåendet hos barnen.
Det finns goda skäl att ta dessa varningssignaler på allvar, men forskningen visar samtidigt att sambanden är betydligt mer komplexa än att de kan kokas ner till enbart tid.
Forskning visar att samband mellan användning av skärmar och negativa effekter inte är entydiga utan påverkas av ett flertal olika faktorer. Enligt OECD är det inte möjligt att förstå barns välmående genom att behandla skärmtid som en isolerad variabel, utan måste analyseras i relation till faktorer som social bakgrund, innehåll, livsstil och kontext.
Detta innebär att höga nivåer av skärmanvändning räknat i tid, i sig inte automatiskt leder till negativa konsekvenser, utan att; hur och i vilket sammanhang de digitala medierna används är avgörande. Generella tidsgränser riskerar därför att fungera som en förenklad lösning på ett mer komplext problem då de inte tar hänsyn till den variation som redan idag existerar i barns digitala vardag.
Sammanfattningsvis pekar både forskning och internationella rekommendationer på att skärmtid inte bör förstås enbart som antal timmar. När samtalet reduceras till att fokusera på tidsbegränsningar riskerar de vuxna att stå utan den vägledning som de behöver i vardagen.
En förutsättning för att kunna värna om barnens välmående landar därmed i att vi bör bredda och nyansera perspektivet genom att ge utrymme för innehåll, sammanhang och användningens kvalitet.
En ökad bredd i diskussionen skulle inte bara kunna minska osäkerheten hos de vuxna, utan även bidra till en allmänt mer konstruktiv syn på digitala medier som en naturlig del av barns liv. Istället för att enbart diskutera hur länge barn använder skärmar, krävs det att vi i större utsträckning börjar fråga vad de gör och varför.
Tänkt publicering: DN eller SvD, i helgbilagan under kultur eller samhälle.
Det offentliga samtalet om barns skärmtid präglas av larmrapporter och strikta förbud. Samtidigt som politiker och medier varnar för tekniken, menar medieprofilen och fembarnsmamman Fia Linderström att vi håller på att tappa kontakten med en hel generation. Genom att flytta fokus från minuter till mänsklig närvaro vill hon hjälpa föräldrar att kliva in i barnens värld istället för att bara stänga ner den.
Hon har varit journalist i ca 15 år, men idag möter Fia Linderström sin publik som contentkreatör och influencer. Nu efterlyser hon en nyanserad debatt kring ämnet snarare än fler påtalade förbud, och menar att det är dags att vi slutar göra tekniken till ett monster.
Det är en fembarnsförälder med en unik inblick i det digitala landskapet som möter mig på just skärmen denna förmiddag. Ironin går inte att ta miste på; vi sitter uppkopplade via videolänk för att diskutera kring debatten om skärmtid. Fia Linderström har ena foten i den traditionella journalistiken och den andra i den nya tidens medieproduktion. Vi möts via videolänk för att diskutera just skärmtid. Fia befinner sig i en ljus och harmonisk miljö.
När vi diskuterar skärmtid är det inte endast yrkespersonen som talar utan framförallt föräldern med stor förståelse för sina barn. Någonting tänder till hos henne direkt då ämnet kommer på tal. Den nuvarande debatten tycks inte vara det Fia förespråkar.
– Det blir så himla ensidigt, säger Fia. Det är mycket svarta rubriker och skräckpropaganda som bara leder till att föräldrar får ont i magen och dåligt samvete.
Enligt Fia bidrar samtalet; i media, från politiker och mellan vuxna i samhället till att skapa en bild av skärmar som ett ”monster”, någonting som ska bekämpas snarare än förstås. Som erfaren journalist känner hon väl till drivkrafterna bakom de dramatiska rubrikerna.
– Skräckpropaganda-artiklar klickas väl superbra. Så det blir väl en drivkraft för dem att få in läsning, reflekterar hon.
Med sin yrkeserfarenhet i ryggen reflekterar hon vidare över vilka faktorer som styr mediernas riktning och svårfångade ambitioner inom branschen.
– Jag vet ju att det pratades mycket om på min tid, att man har en ambition om att man vill ha mer konstruktiva nyheter, men att det lätt blir att man hamnar i det som är fel och det är kanske just det som är medielogiken, säger hon innan hon vidare går in på politikernas ansvar.
Trots politiska utspel och hårdare rekommendationer menar Fia att fokuset har blivit för ensidigt på fara.
– Politikerna har ett jätteansvar, menar hon, och pekar på hur ensidigt fokuset på fara har blivit.
– Det är ju svarta ord om hur farlig mobilen är, säger Fia och konstaterar att vi stirrar oss blinda på klockan istället för att titta på vad barnen faktiskt gör med sina skärmar.
Sättet att diskutera ämnet skapar problem utanför den medierade debatten. Det påverkar samtalsklimatet mellan vuxna och viktigast av allt, praktiken i hemmen. Fia beskriver hur ämnet har blivit så laddat att det letar sig in i de mest vardagliga sammanhangen. Fia beskriver hur laddat ämnet är; när hon vid ett middagsbord försökte lyfta det positiva med skärmar.
– Jag försökte prata om just den här frågan om hur medierna lyfter skärmtid och sådär. Jag sa: ”Men det finns ju massa positivt. Varför lyfts aldrig det?”. Och det blev superinfekterat. Jag skulle vilja säga att det är lite känsligt att ha det samtalet, både i sammanhang med vänner eller med andra vuxna.
Det tycks finnas en outtalad regel att skärmar endast får diskuteras som ett hot. Att föreslå något annat uppfattas nästan som ett svek mot föräldraansvaret.
Vidare är det digitala livet inte en ”alternativ” verklighet, det är de ungas verklighet. Att som vuxen enbart fokusera på faror och förbud gör att man tappar möjligheten till dialog.
– När vi vuxna säger ”Mobilen är bara farlig”, så kommer vi så långt ifrån våra barn och unga i perspektiv och vi kan inte få ett samtal. Det blir som att vi står och säger att det är jättefarligt och ungarna säger ”Men hallå, det här är en stor del av mitt liv, min värld!” Och digitaliseringen lär ju knappast försvinna, förklarar Fia engagerat.
Trots den rådande ”skärmpaniken” ser Fia hur vi skulle kunna vända på framtidens samtal. Hennes lösning är enkel men kräver ett skifte: sluta räkna minuter och börja räkna balans. Istället för att fokusera på mängden timmar barnen använder skärmen föreslår hon fyra kontrollfrågor: Blir deras sömn lidande? Påverkas skolan? Försvinner fysisk aktivitet? Mår barnet sämre?
– Om man svarar ja på de här frågorna, då har man kanske ett problem, för vi föräldrar ansvarar ju för våra barns välmående, förklarar hon.
Men om ekvationen går ihop ser hon ingen anledning till panik, även om skärmtiden råkar dra iväg enligt statistiken.
– Om barnet sover bra, det går bra i skolan, barnet är aktivt och mår bra, då kanske skärmen faktiskt inte är ett problem. Det kan också skapa så otroligt mycket konflikter kopplat till skärmtid. Har man en balans och barnet mår bra så är man nog på rätt väg, även om det råkar bli två eller tre timmar ibland.
Ett konkret råd till föräldrar är att faktiskt visa intresse för vad hon kallar för barnens digitala fritidsgårdar. Fia menar att vi bör lära oss om det. Det är en inställning som hon nyligen fick bekräftad via ett inlägg av en polis på sociala medier, som i likhet med Fia betonade vikten av att vuxna förstår miljöerna barnen vistas i.
– Roblox är som en fritidsgård, fast den är digital. Häng med ditt barn där, sätt dig bredvid. Jag tror att vi måste våga kliva in i barnens digitala värld. Då får man lite koll på vad som händer, säger Fia innan hon vidare menar att detta skulle öppna upp för en ny öppenhet i diskussionerna i hemmen.
– Vi vuxna pratar ofta om ”det riktiga livet” och det ”digitala”, säger Fia och menar att den uppdelningen inte existerar för den yngre generationen.
Hon märker det tydligt på sina egna tonåringar; för dem har gränserna suddats ut för länge sedan.
– De har inte den differensen. Den digitala och den riktiga världen har gjutits ihop för våra barn. Vi är en annan generation och för oss är det mer som två olika världar, men där måste vi som vuxna ta ansvar och inse att det inte fungerar som när vi själva var unga.
Fia understryker att barn och unga ofta är betydligt mer medvetna än vi ger dem credit för. Hon berättar om sin 19-årige son som själv visar henne dokumentärer om AI:s baksidor.
– Vi måste ju på något sätt rösta våra barn istället för att ta in kunskap. Unga är också så otroligt smarta och kloka och förstår. Till exempel min 19-åring, han är ju smartare än jag.
Slutsatsen blev tydlig: Sluta bekämpa tekniken och börja förstå den. Genom att fokusera på balans och närvaro istället för klockslag kan vi sluta vara vakter och istället bli trygga vägledare i barnens digitala verklighet.
En essä om skärmtid, medielogik och offentlighetens blinda fläck.
Jag sitter på soffan med min son under hans bestämda skärmtid. Han har paddan (iPaden) i knät, jag är fast i min mobil samtidigt som jag intalar mig själv att jag har uppsikt över honom. Vi har valt ett klipp tillsammans, något som jag tidigare sett, och uppfattat som okej, men ganska snart klickar han sig vidare i Youtubes rekommendationsflöde, i vilket man aldrig vet vad som kommer härnäst. Och så händer det, en av de där AI-genererade videorna dyker upp. Det är blinkande i alla regnbågens färger, tigrar, barnprogramskaraktärer och bilar rör sig i en loop till en instrumental som knappt bör kallas för musik. Min reaktion blir direkt, det här är inte bra. Jag ber honom då stänga av paddan, men utan någon vidare plan.
Det som sedan dröjer sig kvar hos mig är inte de audiovisuella elementen och videon som sådan, utan snarare sonens blick när han tittar på mig och väntar på vad jag ska föreslå att han ska titta på i stället. Jag inser då att jag inte har något riktigt svar. Jag vet ju tydligt vad han ska undvika. Jag vet att AI-genererat innehåll ämnat för barn kan vara problematiskt, att snabba klipp och blinkande stimuli anses vara skadliga, och att rekommendationerna för hans åldersgrupp bygger på kraftiga begränsningar. Den kunskapen har jag inhämtat genom rubriker, reportage och kommentarer från experter. Men när jag ska börja fundera på vad han faktiskt bör titta på, vad som kan anses som bra, tryggt, utvecklande eller roligt uppstår det ett tomrum. Det är en märklig asymmetri, och det är just det den här essän kommer behandla.
Det offentliga samtalet kring skärmtid för barn är i första hand ett samtal om begränsningar. När ämnet kommer på tal i tidningsartiklar, föräldramöten eller politiska utspel är ramen ofta densamma: mätningar och begränsningar i tid, beroenden som ska diagnosticeras, faror som ska identifieras och de vuxnas återtagande av kontroll. Enligt Robert Entman kan framing beskrivas som en process där kommunikatörer definierar problem, identifierar orsaker, gör moraliska bedömningar och föreslår lösningar (Entman, 1993, s. 52). Här passar även frågan om skärmtid in. Problemet formuleras och ramas in som för mycket skärmtid. Orsaken läggs alltså på brister i föräldrakontroll eller utformningen av teknikindustrin och lösningen blir tidsbegränsningar.
Det är egentligen inte något principiellt fel med att se på skärmanvändning genom ett riskperspektiv. Forskningen visar att sammanhang, innehåll och social kontext är avgörande för hur digital användning har en påverkan på våra barn, vilket innebär att tiden de spenderar visserligen är en faktor, men inte den enda och troligtvis inte den viktigaste. OECD:s rapport How’s Life for Children in the Digital Age visar också att de digitala medierna inte kan förstås som separata från barns liv, utan som en självklar del av deras vardagliga liv och erfarenheter. Rapporten betonar att den aktuella frågan om digitala medier i relation till barns användning måste analyseras utifrån innehåll, sammanhang och relationer (OECD, 2021).
Därför blir inte problemet att tidsaspekten diskuteras, utan att den tar över så i den grad att innehåll, relation och situation blir svåra att se. Debatten kan i detta avseende förstås som ett exempel på det som Stiernstedt beskriver som pragmatisk och effektiviserande mediekritik, där fokuset ligger på mätbara lösningar och regleringar snarare än på en djupare analys av strukturerna som formar medieanvändningen (Stiernstedt, 2014, s. 14).
Det som även är viktigt att tänka på är vad som egentligen står på spel i diskussionen. Det handlar inte enbart om den allmänna meningen av barns skärmtid, utan även om hur ett visst offentligt narrativ har kommit att dominera förståelsen av digital användning. När skärmar reduceras till frågor om minuter och gränser riskerar övriga dimensioner att osynliggöras: den sociala kontexten, innehållets kvalitet, barnets aktiva roll och de olika syften som tekniken och användningen faktiskt kan fylla. Debatten låser sig ofta i motsatsförhållande mellan risk och försvar istället för att öppna upp en nyanserad diskussion om hur digitalt liv och hur det kan se ut. Stiernstedt menar att mediekritik riskerar att förlora den orienterande funktionen om den huvudsakligen producerar oro och misstänksamhet utan att samtidigt göra mediernas funktionssätt begripliga (Stiernstedt, 2014, s. 15–17). I den här debatten blir det tydligt: föräldrar förses med varningar och gränser, men inte verktygen för att förstå kvalitet, relation och sammanhang i barnens liv.
I den här texten används mediekritik inte för att granska enskilda publiceringar eller peka ut felaktiga artiklar, utan snarare för att förstå hur mediernas former och institutionella villkor påverkar vad som sägs i offentligheten. Detta ligger även nära Stiernstedts definition av mediekritik; som kritik av mediernas innehåll, format och institutioner i syfte att förändra funktionen av medier (Stiernstedt, 2014, s. 7–10).
Medielogik som uttryck används ofta för att beskriva hur berättarkonventioner, journalistiska format och nyhetsvärdering påverkar vilka berättelser som uppnår synlighet i offentligheten. Det är inte enbart att journalister medvetet förvanskar verkligheten, utan snarare om att de arbetar inom former som gynnar vissa narrativ framför andra (Altheide & Snow, 1979). I det här sammanhanget framstår larmnyheten som ett särskilt fungerande format; ett tydligt hot, ett offer, en varning och ofta en expert som även bekräftar allvaret. Det är ett narrativ som väcker känslor, är lätt att förstå och lätt får spridning.
Berättelser om barn som lär sig koda, skapar förståelse av rumsliga samband eller bygger relationer med hjälp av digitala verktyg är betydligt mer utmanande att omvandla till slagkraftiga rubriker. De saknar det omedelbara hotet, tydlig moralisk konflikt och en snabb slutsats. ”Skärmar kan skada barns hjärnor” är i journalistisk mening en stark berättelse. ”Barns digitala liv är komplexa och situationsberoende” är betydligt svagare. Medielandskapet är präglat av konkurrens om uppmärksamhet i vilken den förstnämnda rubriken därför dominerar.
Kirsten Drotner beskriver i sin analys av mediepanik hur nya medier återkommande omges av moralisk oro, speciellt när barn placeras i centrum för en debatt. Historiskt har liknande paniker uppstått kring serietidningar, biografer och videovåld. Skärmtidsdebatten är såklart inte identisk med några av de nämnda, men den delar grundstrukturen av: ny teknik, föreställningar om sårbar barndom och ett starkt vuxenansvar att skydda. Det rör sig alltså inte om en vilja att vilseleda, utan snarare om ett återkommande kulturellt mönster som aktiveras då nya medier utmanar de normer som redan är etablerade (Drotner, 1999).
Diskursen resulterar inte endast i en viss typ av journalistik, utan även en viss typ av föräldraskap. När det offentliga samtalet fokuserar på risker förflyttas ansvaret för tolkning och agerande ned på individen. Det betyder i sin tur att föräldrar förväntas agera som avgörande riskbedömare i ett mycket mer komplext medielandskap. De ska avgöra vad som är skadligt, när gränssättning ska appliceras och vilka konsekvenser olika former av användning kan få, ofta med utgångspunkt i generella varningar snarare än situationsbaserad vägledning.
Kaun beskriver hur det ökade fokuset på individers mediekunnighet och ansvar medför risken att fungera som en ansvarsförskjutning, där de strukturella problemen i mediesystemen omvandlas till individuella val- och kompetensfrågor. Där politiska eller institutionella lösningar eventuellt bör lyftas, betonas i stället den enskilda individens förmåga att navigera rätt i ett medielandskap av hög komplexitet (Kaun, 2014 s. 39–40).
Och så återkommer jag till den där stunden i soffan med min son. Hans frågvisa blick när skärmen stängdes av, väntande på ett svar jag inte riktigt hade förmåga att producera. Vad händer nu? Problemet, som jag kommit fram till var alltså inte brist på information utan snarare det motsatta. Det finns ett överflöde av information i form av varningar, rekommendationer, expertutlåtanden och begränsningar. Vad jag faktiskt saknade var någon form av vägledning. Det offentliga samtalet har lärt mig vad man bör oroa sig för men inte hur man navigerar sig framåt.
Den här essän har argumenterat för att asymmetrin inte är en tillfällighet utan snarare producerad genom en medielogik som premierar risker, omedelbara hot och moralisk konflikt före komplexitet och kontext. När den offentliga debatten upprepningsvis ramar in barnens digitala liv som problem med exponering och skador, skiftas ansvaret ned på föräldrar som i sin tur förväntas översätta riskerna till konkret beslutsfattande. Ofta ska detta ske utan meningsfull vägledning gällande kvalitet, relationsbyggnad eller syfte. Från den utgångspunkten kan man se det som att föräldrars osäkerhet inte bör ses som ett personligt nederlag utan snarare ett resultat av ett mer komplext strukturellt problem.
Vidare ska inte detta ses som ett argument för att avslå risker. Att barn rör sig på digitala miljöer medför självklart risker och ska även ses på utifrån de premisserna. Men en diskurs som begränsar utrymme för nyans, kontextuell förståelse eller situationsbaserat beslutsfattande underminerar i slutändan sitt eget syfte. Ett offentligt samtal som i hög grad producerar oro men i låg grad producerar förståelse kommer inte heller att stärka vuxna i deras föräldraskap utan lämnar de snarare mer vilsna.
Så den kanske viktigaste distinktionen blir således inte mellan; skärmtid eller inte skärmtid, utan snarare mellan; att se digitala medier som ett hot att försvara sig mot eller ett landskap att navigera sig och hitta balans inom. Det förstnämnda uppmuntrar oss till oro och kontroll medan det sistnämnda är bjuder in till dialog och delat ansvar.
Om mediekritiken ska återgå till sin orienterande funktion måste vi se bortom varningarna isolerade från kontext och vara tydlig i hur meningsfullt kontextualiserande engagemang kan se ut. Och endast vid en sådan utgångspunkt kan frågan: Och nu då? Landa i någonting mer än en frågvis, uppgiven tystnad.
Every brick is a piece of my portfolio. Clear a wall to unlock the project behind it.Varje tegelsten är en bit av min portfolio. Rensa en vägg för att låsa upp projektet bakom den.
Move with your mouse, finger or the arrow keys. Tap or press space to launch the ball.Styr med musen, fingret eller piltangenterna. Tryck på skärmen eller mellanslag för att skjuta iväg bollen.